EU överger reformen av B2B-betalningar: Transportörer kommer fortfarande att få vänta 120 dagar på sina pengar

Europeiska kommissionen planerar att dra tillbaka den banbrytande förordning som skulle begränsa betalningstiderna i handelstransaktioner till 30 dagar. Beslutet, som aviserades i kommissionens arbetsprogram för 2027, innebär att status quo består för den europeiska transport- och logistiksektorn — det vill säga en verklighet där större uppdragsgivare utan konsekvenser tvingar mindre transportörer att acceptera betalningsvillkor på upp till fyra månader. För riskansvariga och ägare av logistikföretag som verkar på den europeiska marknaden är detta en varningssignal som bör föranleda en omedelbar översyn av kreditpolicyn och rutinerna för kontroll av affärspartner.
Slutet på hoppet om en EU-reform mot sena betalningar
Förslaget till förordning COM(2023) 533, som Europeiska kommissionen presenterade i september 2023, var ett svar på ett av de allvarligaste strukturella problemen på den europeiska B2B-marknaden — kroniska förseningar med att betala kommersiella skulder. Förslaget innebar att en absolut och undantagslös gräns på 30 dagar för betalningar skulle införas för både transaktioner mellan företag och offentlig upphandling i hela Europeiska unionen.
Den viktigaste nyheten i förslaget var valet av en förordning i stället för ett direktiv. Denna skillnad har grundläggande juridisk betydelse: en EU-förordning gäller direkt och likadant i alla medlemsstater från ikraftträdandet, utan att behöva införlivas i nationell lagstiftning. Ett direktiv ger däremot länderna frihet att välja hur det ska genomföras, vilket historiskt har lett till stora skillnader mellan länderna i rättstillämpning och effektiviteten i skyddet för borgenärer.
Även om Europaparlamentet uttryckte sitt stöd för förslaget i en omröstning i april 2024 fastnade initiativet i ett dödläge i Europeiska unionens råd. Ett betydande antal medlemsstater motsatte sig förslaget och det visade sig omöjligt att nå nödvändig enighet. Enligt dokumentet som offentliggjordes den 4 november 2026 har Europeiska kommissionen placerat förslaget på listan över regelverk som ska dras tillbaka inom ramen för arbetsprogrammet för 2027.
Företrädare för näringslivet som försvarar mindre företags intressen är rasande. Den spanska organisationen PMcM — Plataforma Multisectorial contra la Morosidad — anklagar offentligt EU:s institutioner för att ge efter för påtryckningar från mäktiga lobbygrupper som företräder stora koncerner. De sistnämnda har i åratal använt förlängda betalningstider som ett sätt att finansiera sin egen löpande verksamhet kostnadsfritt och fört över finansieringskostnaderna på sina leverantörer och underleverantörer, som ofta saknar förhandlingsstyrka att avvisa ofördelaktiga villkor.
Transport-, speditions- och logistiksektorn under särskild ekonomisk press
Av alla branscher som drabbas av den misslyckade EU-reformen befinner sig vägtransport- och logistiksektorn i en särskilt svår situation. Det beror på affärsmodellens särdrag, som kräver att betydande kostnader betalas i förskott, innan någon betalning från uppdragsgivaren har kommit in.
En transportör som åtar sig ett transportuppdrag måste nästan omedelbart täcka:
- bränslekostnader — som ofta utgör 30–35% av de totala driftskostnaderna,
- vägavgifter och vinjetter på rutter som går genom flera länder,
- leasingavgifter för dragbilar och påhängsvagnar,
- förarnas löner inklusive sociala avgifter,
- kostnader för ansvarsförsäkring, fordonsförsäkring och godsförsäkring,
- löpande kostnader för service och underhåll av fordonsparken.
Betalningen för den utförda tjänsten kommer däremot — i enlighet med dagens marknadsförhållanden — ofta in på transportörens konto flera månader för sent. Vid konferensen „Polsk vägtransport och logistik under press", som organisationen Transport i Logistyka Polska (TLP) anordnade i Europaparlamentet den 18 november 2026, presenterades uppgifter som tydligt illustrerar problemets omfattning.
Eliza Misiejuk, som företrädde företaget Schavemaker, påpekade att betalningstider på upp till 120 dagar inte längre är ett undantag utan håller på att bli den nya marknadsnormen i relationer med stora uppdragsgivare. Branschstatistik bekräftar denna alarmerande bild: hela 85% av polska transportföretag möter regelbundet betalningstider på 30–60 dagar, medan 42% av företagen tvingas underteckna avtal där betalningstiden överstiger 120 dagar. Det innebär att företaget utför tjänsten men inte ser en enda zloty i ersättning på fyra månader, samtidigt som det finansierar hela verksamhetscykeln med egna medel eller dyr rörelsekredit.
Dominoeffekten: Från sena betalningar till konkurs
Maciej Wroński, ordförande för TLP, uppmärksammar ytterligare en dimension av problemet — regler som införs enbart på nationell nivå kan paradoxalt nog försämra situationen för företag som verkar på den internationella marknaden. Om Polen på egen hand skulle begränsa de tillåtna betalningstiderna utan motsvarande regler i övriga EU-länder, skulle polska transportörer kunna förlora en del uppdrag till företag från länder där långa betalningstider fortfarande är en accepterad norm. Därav branschens krav — den enda rimliga lösningen är en enhetlig reglering för hela den europeiska transport-, speditions- och logistiksektorn.
Utan en sådan reglering förblir transportbranschen särskilt sårbar för dominoeffekten. Mekanismen är enkel och välkänd för riskanalytiker: när en stor speditör eller uppdragsgivare går i konkurs eller meddelar allvarliga betalningsproblem ställs hela kedjan av underleverantörer och transportörer, som har väntat på betalning i månader, plötsligt inför faktumet att det bundna kapitalet kommer att gå förlorat. Mindre transportörer, som ofta arbetar med mycket låga marginaler och utan betydande kassareserver, klarar inte av en sådan chock. Resultatet blir fler konkurser som kan utlösa ytterligare vågor av insolvens i hela leverantörskedjan.
Pressen på marginalerna inom vägtransport har i åratal varit en av de högsta bland alla industribranscher. Stigande arbetskostnader, energipriser, miljöregler och kostnader för regelefterlevnad gör att transportörer arbetar med nettomarginaler på omkring 2–5%. Under sådana förhållanden kan fordringar som binds i 90 eller 120 dagar utan tillgång till billig extern finansiering bokstavligen avgöra om ett företag överlever.
Den spanska modellen: Bevis för att reglering fungerar
Den pessimistiska bilden av situationen i EU står i kontrast till erfarenheterna från Spanien, som beslutade att på egen hand införa reglering inom transportsektorn. I slutet av 2021 införde myndigheterna i Madrid ett system med stränga administrativa sanktioner för aktörer som överskrider betalningsfristen på 60 dagar för transporttjänster. Viktigt är att regleringen aktivt upprätthålls genom kontroller och verkliga ekonomiska sanktioner — den har inte blivit en död bokstav.
Effekterna är mätbara och dokumenterade av organisationen Fenadismer, som företräder transportbranschen i Spanien. Den genomsnittliga väntetiden på betalning inom vägtransport var 83 dagar 2021. År 2025 hade den sjunkit till 59 dagar och i september 2026 nådde den en rekordlåg nivå på 47 dagar — alltså under den lagstadgade gränsen på 60 dagar, vilket visar att en del av marknaden frivilligt har anpassat sig till de nya normerna utan att vänta på ingripanden från inspektörer.
En minskning av den genomsnittliga väntetiden på betalning med över 43% på fem år är ett resultat som entydigt visar att strikta regler med verklig rättstillämpning är effektiva. För polska och andra europeiska transportörer, som ser dessa uppgifter ur perspektivet av betalningstider på 120 dagar, är den spanska modellen en ouppnåelig förebild — och ett bevis på att förändring är möjlig om det bara finns politisk vilja att genomföra den.
Vad innebär den misslyckade reformen för riskansvariga?
Att förslaget COM(2023) 533 dras tillbaka är inte bara ett lagstiftningsmässigt nederlag — det är en operativ signal som bör få alla marknadsaktörer att uppdatera sina strategier för kreditriskhantering. Att det nuvarande rättsläget består innebär nämligen att stora uppdragsgivare under åtminstone de närmaste åren behåller full frihet att påtvinga mindre underleverantörer långa betalningstider, medan de sistnämnda saknar ett effektivt rättsligt verktyg för att försvara sina intressen på europeisk nivå.
Ur ett perspektiv där risker i samarbeten bedöms bör transport- och logistikbranschen klassificeras som ett segment med förhöjd risk, som kräver att skärpta kontrollrutiner införs. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt följande områden:
1. Övervakning av DSO
Nyckeltalet Days Sales Outstanding (DSO) — det vill säga den genomsnittliga väntetiden på betalning av fordringar — bör övervakas kvartalsvis för alla kunder inom transport-, speditions- och logistiksektorn. Ett DSO som stadigt ökar är en av de tidigaste och mest tillförlitliga varningssignalerna om att en affärspartner håller på att förlora sin likviditet. Företag där DSO överstiger 90 dagar och visar en stigande trend bör omfattas av ökad bevakning och begränsade kreditlimiter.
2. Kontroll av uppdragsgivarnas fordringsstruktur
När nya affärsrelationer inleds och befintliga avtal granskas är det viktigt att särskilt uppmärksamma en potentiell affärspartners fordringsstruktur — framför allt andelen förfallna fordringar i hela portföljen. Företag som själva drabbas av stora förseningar när de driver in fordringar från sina kunder är statistiskt sett mer benägna att fördröja sina egna betalningar längre ned i leverantörskedjan.
3. Ökad efterfrågan på factoring och fordringsfinansiering
I en miljö med långa betalningstider och utan skydd genom reglering blir factoring — både utan regress (med övertagande av insolvensrisken) och med regress — en fråga om överlevnad för många transportörer, inte bara om ekonomisk optimering. Factoringföretag och kreditförsäkringsbolag bör förvänta sig en kraftig ökning av efterfrågan på sina tjänster inom transport-, speditions- och logistiksegmentet under de kommande kvartalen, vilket samtidigt kommer att kräva en mer ingående analys av fordringsportföljer från denna bransch.
4. Risken för dominoeffekter i leverantörskedjan
Riskanalytiker bör kartlägga kopplingarna mellan stora logistikoperatörer och deras nätverk av underleverantörer. En stor aktörs konkurs kan utlösa en lavin av insolvens bland dussintals mindre företag som i månader har finansierat dess verksamhet med sitt rörelsekapital. Stresstestscenarier bör beakta exponeringen mot denna typ av koncentrationsrisk.
Regelverkets framtid: Vad kan fortfarande förändras?
Att förslaget till förordning dras tillbaka avslutar inte definitivt diskussionen om en reform av betalningssystemet i Europa. Europeiska kommissionen kan i framtiden lägga fram ett nytt förslag — kanske mindre ambitiöst, baserat på ett direktiv i stället för en förordning, eller med längre övergångsperioder och fler undantag som minskar medlemsstaternas motstånd. Det är också möjligt att välja sektorsspecifik reglering — efter förebild av de transportregler som Polen och andra länder har genomfört inom ramen för mobilitetspaketet.
Transport-, speditions- och logistikbranschen, företrädd av organisationer som TLP, tänker inte upphöra med påtryckningarna på beslutsfattarna. Konferensen i Europaparlamentet i november 2026 var en tydlig signal om att branschen aktivt kommer att lobba för EU-lösningar som skapar lika konkurrensvillkor och skyddar mindre transportörer mot stora uppdragsgivares ekonomiska diktat.
Fram tills nya regler träder i kraft — och lagstiftningshistorien ger anledning att tro att det kan ta många år — är det enda effektiva skyddet för företag i den logistiska leverantörskedjan rigorös due diligence, aktiv hantering av fordringar och en medvetet utformad kreditpolicy gentemot affärspartner inom transport-, speditions- och logistiksektorn.
Sammanfattning: Höjd beredskap för hela branschen
Den misslyckade EU-reformen mot sena betalningar är dåliga nyheter för alla som trodde att europeisk lagstiftning effektivt skulle utjämna maktobalansen mellan stora uppdragsgivare och små tjänsteleverantörer. Inom transport- och logistiksektorn är denna obalans särskilt kännbar — och särskilt farlig för stabiliteten på hela marknaden.
Företag som i dag bedömer risken med att samarbeta med partner inom transport-, speditions- och logistikbranschen måste ta hänsyn till att deras affärspartner kan verka under permanent likviditetsbrist, som inte beror på bristande ledningsförmåga utan på strukturella missförhållanden på betalningsmarknaden. Denna insikt bör återspeglas både i poängbedömningen av affärspartner och i utformningen av de egna affärsvillkoren.
Erfarenheterna från Spanien visar att förändring är möjlig — men den kräver beslutsamhet från tillsynsmyndigheter och verklig rättstillämpning. Så länge sådan beslutsamhet saknas på europeisk nivå ligger hela bördan av riskhanteringen på marknadsaktörernas egna axlar. Det innebär att plattformar som EURODEBT.eu, som är specialiserade på att kontrollera transport- och logistikföretags finansiella trovärdighet, inte blir en lyx utan en operativ nödvändighet för varje företag som tar säkerheten för sina fordringar på allvar.











